Får jag min 11-dagars medalj nu?
Det är tisdagen den 30 juni, en dryg vecka efter midsommar, och jag vandrar tomma gator som fortfarande är invirade i hetta som blivit kvar från dagen. Många människor är det inte ute. Bortsett från några invandrarkillar som lågmält pratar på ett språk jag inte förstår, så har jag gatorna för mig själv. På gatan nära där jag bor, vid det stora höga huset som är fullt av måsar, så ligger en grön stickad mössa liksom inklibbad i asfalten. Jeg vet inte om den legat där länge, ända sedan vintern kanske, och jag vet inte hur många bilar som kört över den sen någon tappade (eller slängde?) den på gatan. Nu ligger den iaf där inklistrad i sommarvärmen och den värmebölja som Sverige just nu verkar vara i gör mig märkligt påmind om vad som kommer sen. Det kan liksom inte bara fortsätta. Någon gång kommer den, hösten och kylan kommer tillbaka. Det ger mig ett lugn. Jag tänker på att vad som än kommer så i min väg så är det inte med mig för alltid. Gråten tystnar, liksom skratten för att ersättas med andra känslor och andra tankar. Förr eller senare vaknar man på morgonen med en ny tanke. Det är lätt att glömma när man tycker allt är skit.
Jag ska försöka komma ihåg det lite oftare.
Jag ska försöka komma ihåg det lite oftare.
Jag har nu varit vit i 11 dagar. Det har gått ganska bra dagtid, men jag drömmer om alkohol varje natt. Vaknar på morgonen med en märklig känsla av saknad. Flaskan är en vän som jag motvilligt försöker släppa. Visst, en vän som leder in mig på stigar jag inte borde gå som orsakar mycket problem men som också står där med trösten när det går ont. Imorgon ska jag möta mina konflikträdslor och sitta i möte med min chef. Jag som är så rädd att inte bli älskad och omtyckt och betraktad som duktig, ska erkänna min frustration och det kommer inte bli lätt.
sol, vind och vatten
Jag är på väg nu. (Framåt, framåt och tempoväxliiiing som min bror gärna säger. ) På onsdag ska jag träffa en alkoholterapeut som ska göra en bedömning kring mitt drickande. Känns läskigt men kanske bra ändå. Vädret har varit fantastiskt ett par dagar nu och jag försöker verkligen ta vara på det. Har legat i en hammokk i min barnsdoms samhälle i helgen och läst en deckare av Ake Edwardsson, inte helt fel faktiskt. snart är det spotify, pussel och sen läggdags. Ska upp tidigt imorgon för ovanlighetens skull.
my life-update
Stressad! och samtidigt: Vad har jag att vara stressad för? Mitt liv är som de flesta andras, dvs jag jobbar, försöker sköta ett hem, relationer med de närmaste osv. Förutom mitt ideella engagemang och min behandling. Usch det är en ond cirkel, stress ger skuld (fan jag har ju inte ens barn, vad har jag varit stressad över) som ger stress (måste ju ta vara på min behandling, får inte göra det sämre nu, inte förvärra situationen...)
Jaja, har ju inte sovit tillräckligt under en veckas tid och det kanske är det enda som krävs för att jag ska hamna ur balans. Imorgon är en annan dag... och om det ska bli någotsånär så får jag försöka knoppa in nu. Till ljudet av Kenta Gustafsson "Just idag är jag stark" säger jag godnatt.
Jaja, har ju inte sovit tillräckligt under en veckas tid och det kanske är det enda som krävs för att jag ska hamna ur balans. Imorgon är en annan dag... och om det ska bli någotsånär så får jag försöka knoppa in nu. Till ljudet av Kenta Gustafsson "Just idag är jag stark" säger jag godnatt.
gråtande skratt, skrattande gråt - och allt däremellan.
Nej allt är inte löst som i ett trollslag - mitt liv är som förut och ändå inte. Det är ingen som har kommit på en vit springare. Ingen som lyfter upp mig och frigör mig från all ångest all svärta. Så vad gör hon med mig?
Hon gör mig levande. Hon ser på mig och det räcker för att jag ska skratta och gråta och få svårt att andas. Jag är livrädd och glad. Glad och livrädd. inga ögon ser lika djupt och rakt rätt in, jag får en ansats att värja mig men jag står kvar. Skrattar av glädje och genans. Gråter av alla känslostormar som åker runt i min kropp. Vattenfall i hela mig. Det porlar i fötterna, i magen, nacken - överallt.
Hon gör mig levande. Hon ser på mig och det räcker för att jag ska skratta och gråta och få svårt att andas. Jag är livrädd och glad. Glad och livrädd. inga ögon ser lika djupt och rakt rätt in, jag får en ansats att värja mig men jag står kvar. Skrattar av glädje och genans. Gråter av alla känslostormar som åker runt i min kropp. Vattenfall i hela mig. Det porlar i fötterna, i magen, nacken - överallt.
morgondagen
26 cl senare... ska träffa nån från beroendeenheten imorgon. Kan inte låta bli att bli nervös. Jag är så rädd att när jag äntligen söker hjälp finns ingen hjälp att få. Vad gör man då? Det är ju det här med tillit. HAr i stort sett gjort slut på mina förråd, vilket gör mig stressad och lite orolig.
Ska på en arbetsintervju imorgon också. vet att jag måste sluta mitt nuvarande jobb. Jag mår askasst av det. Har sökt ca 10 jobb, och nåt borde väl ge utdelning? Vill inte bli cynisk, men vill heller inte sluta hoppas. Det är en balansgång och en process som allt annat.
Mitt livs första blogglista...
Namn: Liv
Piercingar: Nej om man inte räknar hål i öronen...jag är en försiktig själ.
Tatueringar: Nej, är ju som sagt en försiktig själ.
Hårfärg: alltid rött alltid rätt
Önskar du att du bodde nån annanstans: Vid havet! Annars trivs jag hyfsat här i min lägenhet.
Tänker du på självmord: JA. Lite för ofta.
Tycker andra att du är attraktiv: Det har jag svårt att tro.
Vilket schampo använder du: det är olika, ibland nåt från apoteket ibland nåt från frisören och ibland nån billighetsvariant från ica.
Vilken parfym använder du: Olika, en favorit är Donna från Sergio Tacchini
Vad är du rädd för: Mycket! Konflikträdd, rädd att inte duga, rädd för att lita på människor, rädd för ormar, saker som göt ont, att tappa kontrollen.
Gillar du att tvätta: nej inte så värst, men det är roligare än att dammsuga!
Gillar du berg och dalbana: har aldrig åkt, jag är som sagt den rädda sorten. Och den sorten som mycket lätt blir illamående.
Gjort idag: Tagit hand om min mamma, fixat ambulans och hållit handen. Varit på gruppsamtal. Ätit middag och tittat på barnkläder med en kompis. Sett färjan 2 och ballar av stål.
Vad åt du senast: En lussekatt och tre godisbitar.
Vad drack du senast: En sexa gin med pärondryck, lime och mynta.
Vad ska du göra imorgon: Jobba kväll, besöka min mamma på sjukhuset. Laga lunch.
Kläder just nu: Svarta långkalsonger, svart linne, grå stickad tröja.
Musik just nu: The art of parties med Japan
Ja det var det. Har varit en lång dag. ska strax sova. Ska bara dricka dagens andra glas vatten först. Upptäckte vid 13.30 att jag inte druckit någonting på hela dagen. Dumt, jag försöker ju ta hand om mig! Hoppas kunna sova snart!
ett möte senare...
Personalmöte idag. Alltid lika jobbigt. Brukar försöka klara mig utan atarax, men det verkar som att jag fortfarande behöver det i vissa situationer. Är iallafall glad att jag inte är fast på benzodiazepiner. Hade varit betydligt jobbigare. Nåja, tillbaks till p-mötet. Så fort jag öppnar munnen blir chefen plötsligt väldigt upptagen av att anteckna i sin kalender, kolla sin mobil eller bara var allmänt frånvarande. Det känns alltför ofta som att mina ord liksom fastnar i luften eller bara faller ned under bordet utan att någon egentligen lyssnat. Försöker tänka realistiskt och vara konstruktiv. Kan konstatera att jag borde bort från denna arbetsplats så fort som möjligt. Här jobbar jag som fan med min självkänsla mm och det känns som att mycket av mina framsteg liksom försvinner när jag jobbar. Det är helt enkelt igen bra psykosocial arbetsmiljö och ja jag vet att jag är känsligare än de flesta och det får jag acceptera och försöka att både anpassa mig till det och försöka stärka mig. Har sökt några jobb och ska till min stora gl'dje få komma på intervju på torsdag. Än finns hopp!
En solig dag.
klockan är lite mer än halv elva och jag ska strax gå och lägga mig. Inte för att jag ska upp tidigt för att jobba eller nåt. Nej ja är ledig imorgon. Men jag är så himla trött. Den där tvåtimmarspromenaden gjorde nog sitt för min trötthet. Har bränt mig i ansiktet av solen också. Är så känslig. Lyckas bränna mig mer eller mindre varje år. Slarvar väl med solskyddsmedel så jag får ju skylla mig själv. Nu är det iaf sovdags. God afton Sverige ;-)
var slutar den här resan?
Mitt liv är helkaotiskt just nu. Vet fan inte vad jag ska göra. Dricker för mycket, men jag klarar inte sluta. Jag bestämmer mig ibland för att "idag ska jag vara nykter", men lyckas inte med det ändå. Nånting dyker upp, eller ingenting dyker upp, till slut sitter jag ändå där med glaset i hand. Det förbannade älskade glaset. Kan inte förklara, har bara sån jäkla längtan att supa hela tiden. Vet att det inte är bra, och att det står i vägen för allt jag försöker åstadkomma och få rätsida på i mitt liv. Just nu är det återställartime, men (än så länge iaf..) bara en folkis. Hur gör man för att sluta och hur hanterar man det där suget som gör mig så ångestfylld? Nån som vet svaret? Anyone?
helvetesjävlaförbannadeskit...
Så nu var det sagt, så kanske jag kan komma till sak.. fick ett par otrevliga msn-meddelanden från mitt ex tidigare idag. Vad händer? Jo jag hittar mig själv hysteriskt gråtandes på golvet och pratandes med nån från akutpsyk. NU, tre atarax senare kan jag iaf sitta upp. Att livet ska vara så jävla svårt. Jag kämpar som en galning för att komma vidare och minska min ångest. Det är bara att det så ofta är motvind. Jag trampar vatten här i min lägenhet. Sitter på mina händer för att inte gå in i badrummet och skära mig eller ännu hellre ta mig en stadig drink eller tre-fyra stycken. Andas andas andas Liv! Det går snart över....hoppas jag. 
boring friday...
Livet händer så fort, och ändå känns det som att jag står och stampar på samma våta fläck. Jag vet att jag dricker för mycket, men jag är ju inte alkoholist (!) Idag är det fredag och jag har druckit två glas rött vin, något som är helt normalt. Jag försöker fortfarande lyssna inåt och stärka mig själv och framförallt min sjävkänsla men jag kan inte förneka att jag träffat en ny människa som jag tycker väldigt mycket om. Jag är bara så otroligt rädd. Rädd för kärleken, rädd för att inte duga, att inte räcka till och rädd för att gå sönder. Rädd att ge mig hän. Känns det igen? Jag har inte speciellt svårt att hantera vänskapsrelationer, mitt kontaktnät är stort. Det är bara när nån ska komma riktigt nära som det blir svårt. Att släppa in en annan människa på djupet, hur gör man? Nån som vet?
Det är fredag och jag är ledig i helgen. Hoppas på fint väder, så jag kan låta mitt ansikte värmas av solen. Sånt är bra, jag blir glad av det. Kanske blir det en tur på stan, kanske en fika med en vän. Ska städa lite också. Lördagskvällen vet jag inget om. Men eftersom jag är hemma ikväll hoppas jag kunna gå ut imorgon. Det är så himla tråkigt att sitta hemma och titta på halvtrista program som "så ska det låta".... Kanske dyker det upp nån fest om jag har tur vill säga.
Det är fredag och jag är ledig i helgen. Hoppas på fint väder, så jag kan låta mitt ansikte värmas av solen. Sånt är bra, jag blir glad av det. Kanske blir det en tur på stan, kanske en fika med en vän. Ska städa lite också. Lördagskvällen vet jag inget om. Men eftersom jag är hemma ikväll hoppas jag kunna gå ut imorgon. Det är så himla tråkigt att sitta hemma och titta på halvtrista program som "så ska det låta".... Kanske dyker det upp nån fest om jag har tur vill säga.
andas, en sak i taget, inte ge upp...
Mycket vatten under broarna, livet händer så fort. J är inte längre i mitt liv. Jag tror att det är bra, men alla avslutade relationer gör mig att tappa fotfästet ett tag. Varför ska det vara så svårt att vara två? Jag borde nog vara själv ett tag. Men det är ju inte så lätt när man bara vill leva med den man tycker om. Jag behöver hitta en balans i min tillvaro. En tilltro till mig själv och ett sätt att lyssna inåt innan jag lyssnar på alla andra. Svaren borde finnas därinne nånstans, även om det känns som ett enda virrvarr. Att våga leva och att våga känna är nog det svåraste av allt. Motsatsen är så mycket enklare. Är ledig idag. Ska försöka göra nåt av dagen. Kanske ringa en vän (har ju den livlinan kvar... :-) ) Har sovit 12 timmar i sträck och ska INTE gå och lägga mig igen. Nej ut och andas nu!
söndagsnojjig
Mitt känsloliv är rätt kaotiskt. För lite sömn, för mycket alkohol och så har ännu en helg tagit slut. Måste sätta gränser för J men vet inte hur jag ska klara det. Dags att sova lite, på stilnoct. Imorgon är en annan dag.
Fredagskväll, förväntningar, farhågor.
Fredagskväll, nyss hemkommen från jobbet. En drink i kroppen och en i glaset. Känner lite fredagsfeeling men är rädd att bli besviken på J, han tänker betydligt oftare på sig än på mig. Tror jag. Men vem är jag att sätta mig på höga hästar? Det passar mig inte. Vill bara att han ska vilja vara med mig. Och att han inte dricker så jävla hårt varenda dag. Men jag dricker ju också, fast inte i närheten av så mycket. Jag har ett jobb som jag sköter. Usch vad jag än skriver låter det som ett rättfärdigande. Jag har nog läst för mycket... Övaranalyserande Liv!
Nu ska jag vänta på att han ringer. Han skulle äta med sina föräldrar först. Men jag får försöka fredagsmysa lite själv tills dess. Hoppas ni/du som eventuellt läser detta (ni är inte många) får en bra helg! Kram!
Nu ska jag vänta på att han ringer. Han skulle äta med sina föräldrar först. Men jag får försöka fredagsmysa lite själv tills dess. Hoppas ni/du som eventuellt läser detta (ni är inte många) får en bra helg! Kram!
jag vill bli frisk!
Längesen jag skrev nu. Har mest legat under täcket och frusit och svettats om vartannat. Varit sjuk sen i måndags kväll. Feber, halsont och ont i bakhuvudet. Idag har jag ringt till vårdcentralen, vill ju inte må så här. Fick komma dit och läkaren skrev ut pennicillin. Hoppas det hjälper nu. Ska jobba på lördag egentligen, men det är ju inte säkert att tillfrisknandet går så fort. För bara några timmar sen låg min feber på 39,6 och det är inte att leka med. Hade en CRP (snabbsänka) på 80 och normalt ligger ju värdet under 10. Så nåt skit är det iaf i kroppen. Nu kan jag hålla mig uppe en liten stund med hjälp av ipren.
andas!
Stressad och känner ansvar för alltför mycket i min omgivning. Vill att allt ska klaffa och att alla ska tycka att jag är bra. Ja vet att det är en fåfäng och löjlig önskan men jag vill så gärna vara omtyckt av hela världen. Står inte ut med att vara illa omtyckt. (Nåt jag behöver jobba på...jag veeet!) Sen när han prioriterar att se nåt tv-program framför att träffa mig, trots att vi inte setts sen i lördags blir jag så osäker. Vill han verkligen ha mig? Jag är för osäker för att berätta att jag blir besviken. Är inte van att ställa krav på människor. Usch, när jag läser vad jag skrivit tänker jag att min offerkofta verkar sitta som gjuten på mig.. Inte klädsamt. Men jag försöker verkligen att vara en balanserad människa.
Dagens skryt: Jag har tränat idag! Först lite kondition ochsen lite styrka, bli inte förvånad om jag får träningsvärk imorgon. (nej det händer inte speciellt ofta att jag tränar...)
Dagens skryt: Jag har tränat idag! Först lite kondition ochsen lite styrka, bli inte förvånad om jag får träningsvärk imorgon. (nej det händer inte speciellt ofta att jag tränar...)
Måndagsgrupp.
Måndagskväll. Måndagar betyder numera gruppsamtal. Jag bävar innan och det är jobbigt när det pågår. Men som man säger så måste det göra ont för att göra gott. Jag är bara så himla rädd för att öppna mig och för att bli bedömd. Dessutom framkallas märkliga känslor av ilska, som gör mig så förvånad. Varför blir jag arg? De andra där vill mig inte illa, de är tvärtemot där för att vi har samma problematik. Ändå känner jag sådant motstånd. Som att "ni ska fan inte få veta om mina svagheter de tänker jag behålla för mig själv". Men men, det är väl en process och den har ju precis startat.
vårt första möte...
Så sitter jag där i en stol tillsammans med några andra som befinner sig ungefär där jag är. Ändå känns det som att det är mil emellan oss. Jag vet inte var jag ska fästa blicken och jag har svårt att andas. Fan att livet ska vara så svårt. Sen går jag på styrelsemöte och låtsas att allt är som vanligt. Det är det inte. Eller det kanske det är för att vara mig. För mig finns inga balanserade dagar. Sen ville han inte komma hem till mig som bestämt. Hoppas ändå nånstans att när denna process är slut så har jag försonats en smula med mig själv. Det är inte brist på andras bekräftelse av mig, det är jag som inte fixar att bekräfta mig själv. Hoppas kunna lära mig det. Och att hantera relationer så jag kan få lite balans istället för denna bergochdalbana som mitt liv har varit i så många år.
Jag hoppas att imorgon är en annan dag.
Jag hoppas att imorgon är en annan dag.
obalans
Nu är det inte bra. Fan att det ska krävas så lite för att rubba mig ur balans.
Lite höjda, upprörda röster och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det svarta inom mig tar över och jag orkar inte vara stark och stå emot. Kunde knappt sova inatt och när jag väl somnade så drömde jag mardrömmar. Gick och la mig efter att han gått och sov bort halva eftermiddagen. När jag läser vad jag skriver i min blogg slår det mig att det jag framförallt saknar är balans. Varför är det alltid allt eller inget med mig? Jag önskar att jag kunde stå emot när det blåser lite och inte ramlar omkull hela tiden. Det är så jobbigt att ta sig upp igen när man ligger på golvet i fosterställning. Söndagkväll och jag ska vara nykter. Ska på samtal tidigt imorgon bitti. Skulle ha hälsat på mamma idag, men jag orkar inte. Orkar inte lämna lägenheten alls. Skitliv!
Offerkoftan sitter som ett smäck och jag vet inte hur jag ska få av mig den.
Lite höjda, upprörda röster och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det svarta inom mig tar över och jag orkar inte vara stark och stå emot. Kunde knappt sova inatt och när jag väl somnade så drömde jag mardrömmar. Gick och la mig efter att han gått och sov bort halva eftermiddagen. När jag läser vad jag skriver i min blogg slår det mig att det jag framförallt saknar är balans. Varför är det alltid allt eller inget med mig? Jag önskar att jag kunde stå emot när det blåser lite och inte ramlar omkull hela tiden. Det är så jobbigt att ta sig upp igen när man ligger på golvet i fosterställning. Söndagkväll och jag ska vara nykter. Ska på samtal tidigt imorgon bitti. Skulle ha hälsat på mamma idag, men jag orkar inte. Orkar inte lämna lägenheten alls. Skitliv!
Offerkoftan sitter som ett smäck och jag vet inte hur jag ska få av mig den.
kapitulation...
Jag erkänner nu att jag träffat en man jag tycker väldigt mycket om. Han är som en vis man ibland och ibland är han nästan pubertal. Men jag har kapitulerat inför det faktum att jag gillar honom som han är. Jag var på så himla dåligt humör tidigare, och kände att jag inte borde träffa honom idag. Oförklarligt dåligt humör, det var som att luften gick ur mig när jag kom hem från jobbet. Jag satte mig i mitt lilla badkar och bara stirrade. Men sen pratade vi över telefon och msn iaf. Nu kommer vi nog inte ses förrän på fredag. Men det är ok. Fast jag saknar honom redan...I all min osäkerhet 'r jag ändå glad...
