när det blåser på månen

Ibland känns det som att jag pratar för mycket. Efter en sån dag blir det som för mycket och jag tystnar. Känner mig som en ö. Ingen människa är en ö säger man. Men nu känner jag migf precis så - som en ö.
Jag ser så mycket misär på mitt jobb, men det är inte så konstigt att inte J orkar lyssna.

Det är svårt att mötas ibland. Vi jobbar så olika tider och det verkar mest som att det är jag som saknar honom. För jag tror att han verkligen uppskattar den tid han får att vara själv. Och det är ju inte så konstigt att vilja gå omkring och skrota själv. Jag har ju mer sån tid. Just nu arbetar jag kvällar och sover jour.

Vill inte vara ett plåster! Vill vara efterlängtad! Vill att han ska vilja överraska mig med blommor, eller laga mat eller bara tvätta eller nåt... Jag älskar honom massor. Kanske för mycket?
Drar mig undan.

RSS 2.0