gråtande skratt, skrattande gråt - och allt däremellan.

Nej allt är inte löst som i ett trollslag - mitt liv är som förut och ändå inte. Det är ingen som har kommit på en vit springare. Ingen som lyfter upp mig och frigör mig från all ångest all svärta. Så vad gör hon med mig?

Hon gör mig levande. Hon ser på mig och det räcker för att jag ska skratta och gråta och få svårt att andas. Jag är livrädd och glad. Glad och livrädd. inga ögon ser lika djupt och rakt rätt in, jag får en ansats att värja mig men jag står kvar. Skrattar av glädje och genans. Gråter av alla känslostormar som åker runt i min kropp. Vattenfall i hela mig. Det porlar i fötterna, i magen, nacken - överallt.


På väg mot nånting nytt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0