livets vatten

Jag är i min kokong, mitt hem. Har världens spänningshuvudvärk och vet inte om den berör på ågren, ångest, skam eller bara ....en något försenad bakfylla?

Nu är det iaf dags att gå och lägga mig igen.

Jag försöker tänka positivt och inte döma mig själv så hårt men det är förbannat svårt!!

Over and out.

nej idag vill jag inte. Vill inte finnas alls. Jag försöker och jag jobbar så på att må bättre och sen går jag och super ner mig. vaknar med linserna i, utan kamera, utan mobil. Det är inte vackert... När S var där så visste jag fan inte vad jag skulle göra. FANFANFAN...

 

Fredagskväll. Hade velat gå ut, träffa en vän eller två över ett glas vin nånstans. Få klä upp sig litegrann och inte gå "dagisklädd" heka tiden. Skickade ett sms till en vän men fick inget svar. Hon är väl upptagen med nåt.
Så det blev godis framför let´s dance istället och nu ska jag sova snart.

Annars hade jag ett bra samtal med min terapeut idag, många tankar sattes i rullning.
Vad var det egentligen som hände i mig och i min familj när jag var 14 år?
Jag vill dyka ner utan att fastna, mest för nån slags självinsikt och känsla av identitet.
Sen vill jag kunna känna mig stolt över mig själv.
Känna att jag duger som jag är. Men det är ju svåra grejer som inte går på en dag direkt.

Nu väntar sängen.

Nu har hon hört av sig igen.
Det var ett och ett halvt år sen det tog slut.
Men ångesten hoppade fram så fort jag läst hennes små rader på detdära-webbcommunityt.
Jag är arg på henne för vad hon gjorde med mig och jag är arg på mig själv för de minnesbilder som pockar på i min näthinna. Ingen annan har förr eller senare fått mig att känna mig så värdelös. Men sen kom hon med en present och log sitt lilla leende, och jag smälte varje gång.

Det blev många presenter under det där knappa halvåret. 
Vår relation var en ständig bergochdalbana från dag 1 och jag vågar inte ens åka sådana på riktigt.
Jag gick in i det med åtminstone halvöppna ögon. 

Vad är det för ett jävla självskadebeteende?

Och varför känns det som att hon fortfarande har sån makt över mig?

Jag som trodde att jag kommit längre än så.

Jag har hoppat av mitt jobb som gav mig rysningar och värdelöshetskänslor. 
Nu jobbar jag på timmar med barn, och det är mestadels bra. Jag är där jag behövs, hoppar runt på timmar och presenterar mig för alla i tvåhundranittio, trevliga, öppna Liv. Sen när dagen är slut cyklar jag hem till min lägenhet, min sex & the city-box och mina kära spotifyplaylists. Hallelujah spelas i lägenheten med julgardinerna nyss uppsatta. Uppkurad i soffan med ensamheten krypandes längs väggarna. 
Min syster ringde nyss. Jag är inte ensam egentligen, men det vore så fint att ha någon som tycker jag är vackrast i hela världen och som vill vakna bredvid mig och som låter mig hålla hand och hålla om. 

Jag mår nog okej. Tror jag. Lite pms har väl ingen dött av (jo kanske nån men de är nog inte många...).    

Bilen hon sitter i är kall. Utanför är tyst skog, eller kalhygge snarare, som badar i eftermiddagssol. Trots att hon inte drack nån sprit igår känns det som att bakfyllan är påtaglig och ständigt närvarande.
Smutsiga kläder, otvättat hår och en tyngd av vemod. Hon var nära att släppa in honom för nära. Han var full men visade sin faderliga sida när han strödde livsvisdomar omkring sig på ett sätt hon inte visste hur hon skulle ta emot. Hon tänkte att han underskattade henne, och verkar hon så omogen? De två var sist att gå till sängs. Han låg i soffan, en svart billig sak från Jysk, medan hon hade lagt sig i hundsängen på golvet. Hon ville inte att han skulle misstolka hennes signaler och ändå fanns den där, den bekanta längtan efter bekräftelse. Motvilligt lämnar hon skogen och sina egna tankar för att lämna tillbaks den lånade bilen.
Tillbaks till verkligheten.
Ensamheten.

Följande tankar är ett resonerande från mig till mig. Ett försök för mig att vara rationell och ta mig själv i kragen för att inte sjunka alltför djupt i svarta tankar. Det är riktigt, riktigt svårt!

Jag har blivit lämnad av en person som jag verkligen tycker om. Det gör ont, jag är ledsen och känner mig sviken. Det är helt naturligt att känna så i min situation. De flesta människor blir ledsna när någon lämnar dem. Men att Hon inte vill vara tillsammans med mig betyder

* INTE att jag är ful, värdelös, äcklig och pinsam.  
* INTE att den relation vi hade var helt värdelös och ointressant för henne under tiden den varade.
* INTE att jag borde ta livet av mig, supa ner mig totalt eller göra andra destruktiva handlingar. (Det hjälper nämligen inte!)
* INTE att aldrig kommer att kunna hitta nån som älskar hela mig, både mina positiva sidor och mina tillkortakommanden (även om det känns toksvårt att se det så nu).
* INTE att jag måste skämmas.

Puh! Jag vet att detta inte helt är mina tankar, det är andra som förmedlar detta till mig (bla min terapeut), men  jag försöker göra dessa lite mer konstruktiva tankarna få plats. De destruktiva, negativa tankarna dominerar min tankevärld alldeles utan att jag gör nåt men för att tänka mer positivt (och ens realistiskt) är riktigt svårt och en träningssak. Har man sett ned på sig själv i många år är det ett gediget arbete för att försöka tänka om. 

Klockan har passerat midnatt, dags att lämna datorn och uppsöka nån slags sömn.