Hänt sen sist:
Jag har hoppat av mitt jobb som gav mig rysningar och värdelöshetskänslor.
Nu jobbar jag på timmar med barn, och det är mestadels bra. Jag är där jag behövs, hoppar runt på timmar och presenterar mig för alla i tvåhundranittio, trevliga, öppna Liv. Sen när dagen är slut cyklar jag hem till min lägenhet, min sex & the city-box och mina kära spotifyplaylists. Hallelujah spelas i lägenheten med julgardinerna nyss uppsatta. Uppkurad i soffan med ensamheten krypandes längs väggarna.
Min syster ringde nyss. Jag är inte ensam egentligen, men det vore så fint att ha någon som tycker jag är vackrast i hela världen och som vill vakna bredvid mig och som låter mig hålla hand och hålla om.
Jag mår nog okej. Tror jag. Lite pms har väl ingen dött av (jo kanske nån men de är nog inte många...).
