AAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH!
nej idag vill jag inte. Vill inte finnas alls. Jag försöker och jag jobbar så på att må bättre och sen går jag och super ner mig. vaknar med linserna i, utan kamera, utan mobil. Det är inte vackert... När S var där så visste jag fan inte vad jag skulle göra. FANFANFAN...
Jämtländsk vaggvisa
Idag var det svårt för mina kolleger att ta sig till jobbet pga all snö. Jag hade barn överallt och till slut kom de som tur var. Pulsen började gå upp när barnen trillade in en efter en.
Hon som jag jobbar för verkar inte komma tillbaks så nu väntar jag på besked om jag får vara kvar eller om min plats tas över av nån förskollärare :( Hoppas på att få vara kvar för jag trivs, både med kollegerna (iaf med de på min avd) och med barnen och arbetsuppgifterna.
Nej nu är det slutsnackat, sängen here I come!
ingen utgång
Fredagskväll. Hade velat gå ut, träffa en vän eller två över ett glas vin nånstans. Få klä upp sig litegrann och inte gå "dagisklädd" heka tiden. Skickade ett sms till en vän men fick inget svar. Hon är väl upptagen med nåt.
Så det blev godis framför let´s dance istället och nu ska jag sova snart.
Annars hade jag ett bra samtal med min terapeut idag, många tankar sattes i rullning.
Vad var det egentligen som hände i mig och i min familj när jag var 14 år?
Jag vill dyka ner utan att fastna, mest för nån slags självinsikt och känsla av identitet.
Sen vill jag kunna känna mig stolt över mig själv.
Känna att jag duger som jag är. Men det är ju svåra grejer som inte går på en dag direkt.
Nu väntar sängen.
Vad vill människan med mig nu?
Nej nu sitter jag och gäspar så nu går jag och lägger mig istället, och ägnar mig åt Mian Lodalens självbiografi (?) Dårens dotter. Den är underhållande, sorglig och rolig emellanåt.
imorgon.
Over and out.
Hur ska jag kunna sova inatt?
Nu har hon hört av sig igen.
Det var ett och ett halvt år sen det tog slut.
Men ångesten hoppade fram så fort jag läst hennes små rader på detdära-webbcommunityt.
Jag är arg på henne för vad hon gjorde med mig och jag är arg på mig själv för de minnesbilder som pockar på i min näthinna. Ingen annan har förr eller senare fått mig att känna mig så värdelös. Men sen kom hon med en present och log sitt lilla leende, och jag smälte varje gång.
Det blev många presenter under det där knappa halvåret.
Vår relation var en ständig bergochdalbana från dag 1 och jag vågar inte ens åka sådana på riktigt.
Jag gick in i det med åtminstone halvöppna ögon.
Vad är det för ett jävla självskadebeteende?
Och varför känns det som att hon fortfarande har sån makt över mig?
Jag som trodde att jag kommit längre än så.
