kapitulation...
Jag erkänner nu att jag träffat en man jag tycker väldigt mycket om. Han är som en vis man ibland och ibland är han nästan pubertal. Men jag har kapitulerat inför det faktum att jag gillar honom som han är. Jag var på så himla dåligt humör tidigare, och kände att jag inte borde träffa honom idag. Oförklarligt dåligt humör, det var som att luften gick ur mig när jag kom hem från jobbet. Jag satte mig i mitt lilla badkar och bara stirrade. Men sen pratade vi över telefon och msn iaf. Nu kommer vi nog inte ses förrän på fredag. Men det är ok. Fast jag saknar honom redan...I all min osäkerhet 'r jag ändå glad...
Kommentarer
Trackback
