livets vatten

Haft en jobbig dag men nu känns det bättre. Träffade J och vi handlade på Willys inför morgondagens middagsbjudning. Han gör mig så glad! Han är fin som få! Sen har jag tränat också, gick på baspass på friskis. Jag borde verkligen prioritera att träna för jag mår bättre av det och jag tycker faktiskt att det är kul för det mesta (förra fredagen är ett undantag).

Annars är jag rätt sliten, har sovit för lite och kommit hem vid 21-22.tiden på kvällarna. Dessutom är det ju oron för mamma som inte alls mår bra och som ligger på sjukhus igen. Hann besöka henne en stund idag iaf. Så därför har jag bestämt att jag ska vara ledig imorgon, blir ju ingen inkomst men det får det vara värt.
Jag ska ta hand om mig själv!

En annan rolig sak är att jag hittade två stora bortglömda kartonger med kläder på vinden. Ska bli kul att se vad som göms däri. Kanske är det kläder som varit för små men som jag nu kan komma i? Hoppas kan man ju iaf.

Dags att sova.


Rubriklåttitel: Gotta leave my troubles behind - Miss Li

Trött och sliten. En mamma på sjukhus igen. Försöker att inte ha alltför dåligt samvete för att jag inte är hos henne hela tiden. Det går fort nu. Hon åldras allt fortare känns det som och ändå har hon ännu inte uppnått pensionsålder.

Imorgon blir det en lång dag, först jobb och sen direkt till grannstaden för kongressmöte (möte inför kongressen). Har ingen vidare lust, och hoppas det inte blir alltför sent. Men jag ska iaf gå och lägga mig nu för att förhoppningsvis få en hyfsad nattsömn. Jag gör vad jag kan för att minska sårbarheten.

Rubriklåttitel: Älska mig nu- Björn Afzelius

rubriklåttitel: Stefan Sundström

Pendlar kraftigt mellan balans och obalans, det är väl kanske per definition obalans? Igår hade jag beslutat mig för atta gå på ett gympapass på friskis och svettis efter jobbet. Jag var trött men tog mig ändå iväg. Väl där ser jag att jag är sist in i lokalen och alltså följdaktligen måste stå längst bak intryckt i hyllan med väskor och vattenflaskor. Det enda passet som passade någotsånär i tid var aerobics 1. Passet börjar och jag hänger med sämre och sämre. Ser inte vad ledaren gör och det blir allt svårare att koncentrera mig på grund av alla störande tankar.

nu tittar alla på mig
jag är så jävla tjock
nu börjar de nog snart skratta och de tycker nog att jag är hemsk.

Jag gör som jag lärt mig: fokuserar på att andas, stannar kvar i lokalen, stannar kvar i känslorna (rädsla och ffa ledsnad). Jag gråter, och snörvlar så tyst och diskret jag bara kan. Tänker att jag måste sluta äta för att bli smal, börjar tänka på att skära mig. Klumpen i brösten vägrar ge med sig. Jag är kvar hela passet och efteråt går jag in och fortsätter gråta på toaletten. Jag gråter i duschen, i bastun, i omklädningsrummet och när jag cyklar iväg för att träffa J.

Det är ändå på nåt sätt skönt att gråta. Det känns rent liksom. Rena känslor.

När jag vaknar idag känns det lättare och gårdagens ledsenhet har hamnat mer på avstånd. Dagen spenderas med Js familj ute i naturen. Vi grillar korv och jag lyckas hyfsat att vara i stunden. Sen i bilen på vägen hem händer nåt. Jag somnar lite och när jag vaknar är han förändrad. Tyst och distansierad. Vi skulle åka och simma men jag förstår att han vill vara ifred. Jag frågar honom och får det bekräftat. Han ska sova och vila inför festen ikväll.

Jag vet att han behöver egen tid, det behöver jag också, varför känns det då som ett slag i magen när han inte vill vara med mig? Åhhh jag tar det så personligt. Blir trulig 12-åring inuti. Börjar tvivla på hans känslor för mig, att han överhuvudtaget vill vara med mig. Jag går från 100 till 0 på 10 minuter.

Så himla jobbigt att vara i min egen kropp ibland!

Kväll, börjar jobba strax efter 06 imorgon så snart väntar sängen.

Börjar noja lite över lördagens fest. Hon, exet kommer vara där.
Rädd att jag kommer känna mig underlägsen och tjock...
Men det är väl bäst jag kavlar upp ärmarna och börjar jobba med mig själv och mina tankar. Måste vända de destruktiva tankarna till något mer upplyftande. Han har ju valt mig, och vad hon tycker om mig borde inte spela någon roll egentligen. Hon har ingen del i mitt vardagsliv. Oavsett vad hon kommer säga så får hon inte komma in under mitt skinn. Kanske är jag orolig i onödan, kanske inte - jag vet inte riktigt.

Trött efter jobbet. Hungrig. Väntar på Honom. Maten står på spisen och småputtrar.

Egentligen skulle jag ha varit på en träff inför en möhippa, men jag orkar faktiskt inte. Jag känner inte de andra tjejerna alls och de har allihop känt den blivande bruden många, många år. Till skillnad från mig som jobbat med henne och känt henne kanske 1-2 år nånting. Jag tänker att de fixar det där bra utan mig. Förra träffen kände jag att mina förslag ändå inte var så "hippa". Känner mig sårbar nu och vill inte bli sådär låg igen. Därför väljer jag att vara hemma med Honom. Bara ta det lugnt.

Träffat 50 barn idag, kanske inte konstigt att man blir trött... Försöker lära mig allas namn och det tar på krafterna.

Mår egentligen inte dåligt, är i gränslandet och känner mig ja, sårbar.




(rubriktiteln: sång av/med Gertrud Stenung)

Trött och nöjd efter en fin helg. Mådde riktigt dåligt i veckan men nu känns det som att saker och ting börjar falla på plats igen. Jag för osäkerhetspuffar ibland men jag gör det inte värre utan försöker bara acceptera och tänka alternativa tankar. Vi har varit och hälsat på min bror, varit och simmat och varit nere på stan. Mysig helg helt enkelt. Nu känner jag mig inspirerad! En ny vecka är på ingång och jag ska jobba på hittills tre olika arbetsplatser. Men det kommer ordna sig, jag tar det när det kommer!

Ingen söndagsångest här inte! Skönt!

Torsdag och äntligen hemma efter lång dag som präglats av biltrassel och trassel i själen.
Det går bra så länge jag inte får tänka men jag har ju fått lära mig att man ska våga stanna kvar i känslan.
Men det är läskigt och jag faller så djupt, så fort.
Känns inte sunt.

På jobbet funkar det för då finns inget utrymme att grubbla. Syrrans man sa nåt om att prata med nån "vanlig människa" som inte har telefontider mm - inte terapeut alltså, men vem finns som ville lyssna, och som har tiden att lyssna färdigt.
Vill inte besvära folk med mina grubblerier och svarta tankar för jag märker att energin att ta emot inte finns där. Jag hyser inget agg för det, jag förstår att man har nog med sitt eget.
Sjukdomar, barn, jobb, hus och hem det är så mycket liksom.
Så jag skriver sporadiskt i min nästintill olästa blogg och känner mig ändå lite lyssnad på.

Kärlek - jobbigt.

Relationen till mig själv blir mer ansträngd när någon jag tycker om kommer in i mitt liv.
Varför är det så?

Det är en fin dag utanför mitt fönster. Jag känner mig inte lika fin som vädret. Värdelöshetskänslorna väller in trots att jag kämpar emot. En enda liten kommentar får mig ur balans, jag tror inte att han vet det. Jag vill inte att han ska veta det, för jag vill inte att han ska börja tassa på tå för mig. Vill inte bli behandlad som en porslinsdocka. Försöker ringa min terapeut, men hon svarar inte. Har inte varit på samtal på flera veckor, men jag behöver henne nu. För att inte ramla alltför djupt ner i mitt svarta hål. Det är så jävla långt att klättra upp igen!

Gamla välbekanta önskningar och längtan gör sig påmind. Jag kommer på mig själv att alltför ofta fantisera om att sitta med ett glas i handen. Det där glaset. Det förbannade och ändå så älskade glaset. Människor som inte förstår vilken kraft det är i det där glaset. Igår var vädret lika fint och jag satt på min balkong, och så kom min whiskylängtan över mig. Sen senare än vad jag trodde kom han över och jag säger; ska vi inte ha en öl till maten? Det är bara en starköl, som vi delade men det var tisdag igår och jag har lovat mig själv (och K) att jag inte ska dricka mitt i veckorna och inte heller när jag mår dåligt. Jag fattar att det inte är en katastrof att dricka lite öl till maten en tisdag, men det är så lätt för mig att fastna i gamla hjulspår, tisdag-onsdag-torsdag osv.

Jag är osäker.
Det är problemet.
En gnagande oro, en undran; duger jag till?