livets vatten

Jag har börjat läsa boken Ställd - förräderiet mot mannen av Susan Faludi idag. Boken är en stor tegelsten och jag har alltså precis börjat, men den väcker gamla funderingar till liv. Om det nu är så att vi går omkring med dessa kvävande och begränsande idéer om könen och dess roller och substans är och att dessa mest är luftslott, hur tar vi då oss ur det? Vad ska vi göra? Hur förhåller vi oss till de kvinnonideal och de mansmyter som florerar? Jag tycker verkligen att våra idéer om hur män och kvinnor är och förväntas vara är begränsande och kravfyllda, men jag har inte riktigt kommit fram till hur jag ska förhålla mig till det hela. För man kan ju aldrig helt ta avstånd till dessa idéer, de påverkar ju mig också och jag har ju också fördomar om andra människor, grundat på kön (för att inte tala om etnicitet, ålder och sexuell läggning). Även om man skulle försöka göra allt "tvärtom" för att försöka göra sig fri från idealen så påverkas man ju av det man i så fall tar avstånd ifrån. Dessutom vill ju även jag ibland känna mig kvinnlig och som en 'riktig kvinna'. vad nu det innebär. man brukar säga att grejen med genusordningen är att könen är

1. Skilda från varandra (manligt och kvinnligt som motpoler).
2. Över- och underordnade varandra.

Ja, så mycket klokare på detta blir jag nog inte ikväll, och kanske är det så att det inte räcker att ta del av en mängd genusforskning för att veta hur man själv ska förhålla sig till det hela. Nån som har några svar? Jag känner mig kluven i frågan. Kanske beror det på att jag inte slutat läsa så kallade kvinnotidningar som ju är fullproppade med dubbelmoral, vem vet?

Efter en härlig och händelserik helg sitter jag på pendeltåget och längtar hem. Jag läser tystnad och eko av Sun Axelsson. Mitt emot mig sitter en ung kille och tuggar på lösgodis. Han prasslar fasligt med påsen. plötsligt avbryts mitt intensiva läsande av en skarp ljudsignal följt av utropet av nästa hållplats. Jag hoppar till märkbart och min blick möter yngligens och en antydan till leende sprider sig i hans ansikte. Värme fortplantas i mig. Sen börjar yngligens telefon att låta. Han, liksom jag, har mobilen på högsta volym och han har valt samma långa melodi till sms-signal.

Trött, trött, trött. Känner mig lite nojig över kursen imorgon. Har missat 2 lektionstillfällen av 3 och känner inte alls att jag hänger med. Aja det är morgondagens bekymmer för nu ska jag krypa ner i min sköna säng och fortsätta läsa ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Godnatt!

Tittade på Wallander-deckaren på tv4 nyss - Innan frosten. Johanna Sällström spelar Kurts envisa och starka dotter. Det känns lite underligt att se henne spela teater nu när hon är död. Hon verkade vara en så stark och liksom sund ung kvinna och så gick hon bara och dog. Jag förstår det inte.  Men det är väl så, ingen är helt förskonad  från osäkerhet och tvivel. Själv har jag haft en bra och ganska lugn söndag på jobbet. Laga mat, diska, fixa fika. Dagen har liksom tickat på i en slags sakta mak. Nu är jag trött och ska väl ta mig i säng. Men först lägger jag lite bönor i blöt över natten. Jag gillar det lite långsamma som det innebär att fixa egna bönor och inte köpa på burk. Först skölja, sen blötlägga ca 8 timmar, sen skölja igen och sen koka en halvtimme till en timme. Det känns mysigt på nåt vis.

Ikväll är det jag, datorn och mysbyxorna. Och Ebba Forsberg i stereon. Sms:ade några kompisar men alla var upptagna på annat håll. Men det gör inte så mycket. Jag jobbar imorgon igen, så en krogrunda hade inte varit aktuellt ändå, speciellt inte med tanke på 'min lilla ekonomiska situation'. en nyinflyttad granne ringde på och jag blev faktiskt väldig glad av det. En ung kille som presenterade sig och frågade om han fick låna min sopskyffel. Det fick han förstås. Sen var det inget mer med det men en del av mig hoppas att han kommer tillbaks en annan gång. Kanske kan jag låna ut en kopp socker? För det är väl sånt man lånar av varandra om man bor grannar? :-) Vad roligt det skulle vara om han ringde på och frågade efter nåt helt konstigt, typ ..längdskidor...eller...beska droppar. Då hade jag inte kunnat hjälpa honom. För här finns varken det ena eller det andra. Nu har jag ju för tillfället ett hyfsat välfyllt barskåp men några beska droppar har jag inte. Nej jag går nog och lägger mig istället. Börjar på en ny bok. Läste ut Nattskärran av Kjell Eriksson tidigare idag. En helt okej deckarhistoria med mycket spänning, speciellt mot slutet.

Häromdagen fick jag mitt första återbetalningsbrev från CSN. Jag slutade studera för ett år sedan och under detta år som jag inte pluggat på har min skuld vuxit med 3870 kronor.  Har nu uppnått en nätt skuldsumma av 188 136 kronor. Puh! Man får ta till allsköns avslappningstekniker och affirmationer får att inte få en panikattack... Jag inser att jag måste börja tänka mer på var mina pengar egentligen tar vägen och se till att jag har tillräckligt med stålar för att betala CSN räkningarna. Dessutom tittade jag på uppdrag granskning igår och det visade sig förstås att jag har placerat mina små sparpengar i en fond som går riktigt dåligt, vilket tydligen swedbank lyckats mörka... Som tur är så är ju inte pengar allt. Thåström gör mig ändå lite glad, trots att skivan jag lyssnar på, Skebokvarnsv. 209, är rätt fylld av vemod.  Dagens höjdpunkt var att jag åkte till Nyköping och hälsade på några gamla klasskamrater från folkhögskoletiden, lunch och fika och samtal fyllda av barnsnack. Alltid kul att träffa gamla vänner. Blir inte så ofta när man bor på olika ställen. Nu har Thåström tystnat i skivspelaren och jag tror jag tar och går och lägger mig.

Jag prövar något nytt. Klockan närmar sig midnatt och här sitter jag och skriver till ljudet av en gammal Turid-skiva. Hennes magiska röst och gripande texter liksom flödar ut i mitt stökiga vardagsrum. Idag är det onsdag och jag har blivit frisk och känner att just nu är det dags att pröva något nytt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en bloggare, men här sitter jag ändå och skriver och undrar om mina ord kommer att bli lästa eller om de bara studsar ut i internets svarta hål? Det kanske inte spelar så stor roll. Jag får skriva ändå. Flera dagar nu har varit fyllda av mer eller mindre dåliga tv-program och alldeles för många timmar framför datorn. Det kanske borde vara så när man är sjuk, men nu är jag frisk och jag tänker att det är så lätt att fastna. Man dumzappar ett par gånger per minut och sjunker längre och längre ner i soffan. ser inte på något speciellt tv-program för inget är tillräckligt intressant, istället försöker man titta på flera program samtidigt. Jag är nog inte ensam om detta. Men nu gör jag nåt åt det. Jag går ut i den vårvintriga natten och tar en promenad istället. Det kanske till och med är stjärnklart ute? Nån som gör mig sällskap?