livets vatten

Jag har börjat läsa boken Ställd - förräderiet mot mannen av Susan Faludi idag. Boken är en stor tegelsten och jag har alltså precis börjat, men den väcker gamla funderingar till liv. Om det nu är så att vi går omkring med dessa kvävande och begränsande idéer om könen och dess roller och substans är och att dessa mest är luftslott, hur tar vi då oss ur det? Vad ska vi göra? Hur förhåller vi oss till de kvinnonideal och de mansmyter som florerar? Jag tycker verkligen att våra idéer om hur män och kvinnor är och förväntas vara är begränsande och kravfyllda, men jag har inte riktigt kommit fram till hur jag ska förhålla mig till det hela. För man kan ju aldrig helt ta avstånd till dessa idéer, de påverkar ju mig också och jag har ju också fördomar om andra människor, grundat på kön (för att inte tala om etnicitet, ålder och sexuell läggning). Även om man skulle försöka göra allt "tvärtom" för att försöka göra sig fri från idealen så påverkas man ju av det man i så fall tar avstånd ifrån. Dessutom vill ju även jag ibland känna mig kvinnlig och som en 'riktig kvinna'. vad nu det innebär. man brukar säga att grejen med genusordningen är att könen är

1. Skilda från varandra (manligt och kvinnligt som motpoler).
2. Över- och underordnade varandra.

Ja, så mycket klokare på detta blir jag nog inte ikväll, och kanske är det så att det inte räcker att ta del av en mängd genusforskning för att veta hur man själv ska förhålla sig till det hela. Nån som har några svar? Jag känner mig kluven i frågan. Kanske beror det på att jag inte slutat läsa så kallade kvinnotidningar som ju är fullproppade med dubbelmoral, vem vet?