come give me love
Det krävs inte mycket för att marken ska börja gunga. J ville ha grabbkväll imorgon, och det är ju skoj. Hade sett fram emot att träffa honom. Försöker att korrigera mina överdrivna tankar "han vill säkert inte träffa mig mer", "Han börjar nog tröttna på mig". Vet att jag inte får hänga upp hela mitt liv på honom.
Måste hitta min egen väg.
Lite svalkande likgiltighet är kanske på sin plats. (parallell till Henry Parlands berömda dikt som visserligen handlar om relationen mellan en mor hennes barn, men ändå - lite talande är det.)
En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas i min kärlek?
mina barn älskar mig ej
som jag dem.
Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden.
Annars har jag ju idag gjort egna grejer. Jag cyklade bort till min mamma och min syster. Först middag hos min mamma och sen läste jag sagor för mitt äldsta syskonbarn. Pratade med J i telefon på vägen hem. Som vanligt var det jag som ringde, han ringer inte så ofta jag hinner väl före. Sen så svarar han bara sådär varannan gång när jag ringer. Eller när det ringer överhuvudtaget. Har han inte lust så struntar han helt enkelt i det. Och det är inte bara med mig utan med andra också. Men det känns ändå lite jobbigt. Imorgon skulle det iaf vara kubb i parken med grabbgänget och då tyckte han ändå att jag kunde komma med. Men nu vet jag inte, han sa ju först att han vill gå ner och öla med dem själv. Vill inte vara efterhängsen, det är inte speciellt attraktivt.
Detta kanske är en överreaktion, men jag jobbar iaf hårt på att parera min osäkerhet! Usch, nu måste jag sova. Öppnade på jobbet imorse klockan 06.00 vilket betyder att jag varit vaken sen kl 05.00. Och så har jag ju cyklat nästan 2 timmar idag också...
rubriklåttitel: come give me love - Ted Gärdestad
Usch, den där kvävande osäkerheten. Känner igen den så väl. Önskar att den gick att slå hål på. Att på något sätt kunde få dom förbannade hjärnspökena att dra. Men när de väl får grepp om tankarna är de svåra att ignorera. Och ännu svårare att låta de rationella tankarna styra
mm det är ju det. Jag jobbar hårt på att få hjärnspökena att ta en paus, och jag tycker ändå att det går ganska bra. Det är bara att fortsätta kämpa!
