livets vatten

Det är en fin dag utanför mitt fönster. Jag känner mig inte lika fin som vädret. Värdelöshetskänslorna väller in trots att jag kämpar emot. En enda liten kommentar får mig ur balans, jag tror inte att han vet det. Jag vill inte att han ska veta det, för jag vill inte att han ska börja tassa på tå för mig. Vill inte bli behandlad som en porslinsdocka. Försöker ringa min terapeut, men hon svarar inte. Har inte varit på samtal på flera veckor, men jag behöver henne nu. För att inte ramla alltför djupt ner i mitt svarta hål. Det är så jävla långt att klättra upp igen!

Gamla välbekanta önskningar och längtan gör sig påmind. Jag kommer på mig själv att alltför ofta fantisera om att sitta med ett glas i handen. Det där glaset. Det förbannade och ändå så älskade glaset. Människor som inte förstår vilken kraft det är i det där glaset. Igår var vädret lika fint och jag satt på min balkong, och så kom min whiskylängtan över mig. Sen senare än vad jag trodde kom han över och jag säger; ska vi inte ha en öl till maten? Det är bara en starköl, som vi delade men det var tisdag igår och jag har lovat mig själv (och K) att jag inte ska dricka mitt i veckorna och inte heller när jag mår dåligt. Jag fattar att det inte är en katastrof att dricka lite öl till maten en tisdag, men det är så lätt för mig att fastna i gamla hjulspår, tisdag-onsdag-torsdag osv.

Jag är osäker.
Det är problemet.
En gnagande oro, en undran; duger jag till?