The sky's got no eyes
Torsdag och äntligen hemma efter lång dag som präglats av biltrassel och trassel i själen.
Det går bra så länge jag inte får tänka men jag har ju fått lära mig att man ska våga stanna kvar i känslan.
Men det är läskigt och jag faller så djupt, så fort.
Känns inte sunt.
På jobbet funkar det för då finns inget utrymme att grubbla. Syrrans man sa nåt om att prata med nån "vanlig människa" som inte har telefontider mm - inte terapeut alltså, men vem finns som ville lyssna, och som har tiden att lyssna färdigt.
Vill inte besvära folk med mina grubblerier och svarta tankar för jag märker att energin att ta emot inte finns där. Jag hyser inget agg för det, jag förstår att man har nog med sitt eget.
Sjukdomar, barn, jobb, hus och hem det är så mycket liksom.
Så jag skriver sporadiskt i min nästintill olästa blogg och känner mig ändå lite lyssnad på.
Kärlek - jobbigt.
Relationen till mig själv blir mer ansträngd när någon jag tycker om kommer in i mitt liv.
Varför är det så?
