Fisk i en skål
rubriklåttitel: Stefan Sundström
Pendlar kraftigt mellan balans och obalans, det är väl kanske per definition obalans? Igår hade jag beslutat mig för atta gå på ett gympapass på friskis och svettis efter jobbet. Jag var trött men tog mig ändå iväg. Väl där ser jag att jag är sist in i lokalen och alltså följdaktligen måste stå längst bak intryckt i hyllan med väskor och vattenflaskor. Det enda passet som passade någotsånär i tid var aerobics 1. Passet börjar och jag hänger med sämre och sämre. Ser inte vad ledaren gör och det blir allt svårare att koncentrera mig på grund av alla störande tankar.
nu tittar alla på mig
jag är så jävla tjock
nu börjar de nog snart skratta och de tycker nog att jag är hemsk.
Jag gör som jag lärt mig: fokuserar på att andas, stannar kvar i lokalen, stannar kvar i känslorna (rädsla och ffa ledsnad). Jag gråter, och snörvlar så tyst och diskret jag bara kan. Tänker att jag måste sluta äta för att bli smal, börjar tänka på att skära mig. Klumpen i brösten vägrar ge med sig. Jag är kvar hela passet och efteråt går jag in och fortsätter gråta på toaletten. Jag gråter i duschen, i bastun, i omklädningsrummet och när jag cyklar iväg för att träffa J.
Det är ändå på nåt sätt skönt att gråta. Det känns rent liksom. Rena känslor.
När jag vaknar idag känns det lättare och gårdagens ledsenhet har hamnat mer på avstånd. Dagen spenderas med Js familj ute i naturen. Vi grillar korv och jag lyckas hyfsat att vara i stunden. Sen i bilen på vägen hem händer nåt. Jag somnar lite och när jag vaknar är han förändrad. Tyst och distansierad. Vi skulle åka och simma men jag förstår att han vill vara ifred. Jag frågar honom och får det bekräftat. Han ska sova och vila inför festen ikväll.
Jag vet att han behöver egen tid, det behöver jag också, varför känns det då som ett slag i magen när han inte vill vara med mig? Åhhh jag tar det så personligt. Blir trulig 12-åring inuti. Börjar tvivla på hans känslor för mig, att han överhuvudtaget vill vara med mig. Jag går från 100 till 0 på 10 minuter.
Så himla jobbigt att vara i min egen kropp ibland!
