livets vatten

Jag skriver om sånt jag tänker på. Stort och smått, nära och personligt, fjärran och politiskt.

Ring mig!!

Imorgon möte med chefen igen, planering av följande två veckor. Sen är det tänkt att jag ska gå upp och jobba heltid igen (dvs ca 80%). Som det är nu så jobbar jag tre timmar sen är jag helt slut och tvingar mig att jobba den sista timmen. Jag ska iaf åka iväg igen, lämna stan över helgen en flykt men till en familj som  står mig nära. Nästanminegenfamilj. Men jag är alltid någonstans i utkanten. Som Johanna Nilsson skriver: "de i utkanten älskande". Fast just nu vet jag inte om jag älskar så mycket. Jag väntar mest. På en bättre dag, på att någon ska komma och ta mig under sina vingar och flyga mig till en varmare plats istället för denna iskalla tillvaro. Mest av allt väntar jag på ett samtal från någon som kan förändra mig och min syn på mig själv i grunden. Drömde att det där samtalet kom inatt, fast inte som ett samtal utan mer som en samling sms. När jag vaknade var jag tvungen att titta på mobilen för att se om jag verkligen fått mitt provsvar via sms. Obehagligt! Jag vaknade vid tretiden inatt och genom glipan mellan mina gardiner lyste fullmånen in. Jag kunde inte somna om förrän vid 6-tiden. Funderade på att stiga upp och ta en Imovane/Zopiklon för att kunna sova men jag tyckte det var försent så jag lät bli. Hoppas jag kan sova lättare inatt. Kram.

Bilden är tagen förra året av en bakfull Liv.

Känner igen det där med att vara totalt slut efter bara några timmar! Man känner sig som en 80-åring!