Dags att tänka klart ett tag
Följande tankar är ett resonerande från mig till mig. Ett försök för mig att vara rationell och ta mig själv i kragen för att inte sjunka alltför djupt i svarta tankar. Det är riktigt, riktigt svårt!
Jag har blivit lämnad av en person som jag verkligen tycker om. Det gör ont, jag är ledsen och känner mig sviken. Det är helt naturligt att känna så i min situation. De flesta människor blir ledsna när någon lämnar dem. Men att Hon inte vill vara tillsammans med mig betyder
* INTE att jag är ful, värdelös, äcklig och pinsam.
* INTE att den relation vi hade var helt värdelös och ointressant för henne under tiden den varade.
* INTE att jag borde ta livet av mig, supa ner mig totalt eller göra andra destruktiva handlingar. (Det hjälper nämligen inte!)
* INTE att aldrig kommer att kunna hitta nån som älskar hela mig, både mina positiva sidor och mina tillkortakommanden (även om det känns toksvårt att se det så nu).
* INTE att jag måste skämmas.
Puh! Jag vet att detta inte helt är mina tankar, det är andra som förmedlar detta till mig (bla min terapeut), men jag försöker göra dessa lite mer konstruktiva tankarna få plats. De destruktiva, negativa tankarna dominerar min tankevärld alldeles utan att jag gör nåt men för att tänka mer positivt (och ens realistiskt) är riktigt svårt och en träningssak. Har man sett ned på sig själv i många år är det ett gediget arbete för att försöka tänka om.
Klockan har passerat midnatt, dags att lämna datorn och uppsöka nån slags sömn.
dyslexi och en trött Liv
Annars har jag tittat på kunskapskanalen på tv ikväll. De sände ett intressant program om dyslexi. Jag tycker det är konstigt att vi inte satsar ännu mer resurser på de tidigare skolåren, för då hade man kunnat förebygga en hel del. Svårigheter i skolan leder ofta till bristande självförtroende och självkänsla och kan man inte vara bäst så kan man ju alltid försöka vara värst. Bakom stökiga killar i skolan döljer sig ofta något annat, tror jag. För det mesta finns det en förklaring till människors beteende, man måste bara försöka se bortom det första lagret. Detta är nånting jag har tänkt och fortfarande tänker mycket på men ikväll vill mina tankar inte formulera sig i skrift. Jag är för trött helt enkelt och mamma sticker titt som tätt in huvudet och pratar med mig. En annan gång kanske jag bättre kan formulera det jag tänker på, en annan dag...
because nothing compares to you...
Hon lämnade mig och jag känner att det är just det. Inte hon utan jag...
De 36 oöverstigliga timmarna var just det. Oöverstigliga. Jag fixade det inte och var tvungen att ringa in nån. Chefen kom och bytte av mig i förmiddags, men då hade jag till mitt försvar ändå varit kvar 23 timmar. Mamma är jätteorolig för mig och skulle ringa varje timme om jag inte satte nån gräns. Mamma är alltid mamma men inte ens hon kan skydda mig från att ramla och slå mig hårt. Och pappa. Han ringer ibland och håller en monolog full av "goda råd" och "visdomsord". Jag vill inte ha hans visdom. Kan han inte bara hålla min hand, eller nåt?
Nu ska jag gå och lägga mig igen. Önskar så att man kunde sova bort den onda verkligheten och vakna i en annan värld. Jag stänger av min dator som ackompanjeras av Kent och "ingen kommer att tro dig". Fel låtval skulle min samtalskontakt säga. Gladmusik ska det vara, men det kan jag bara inte uthärda nu.
Jaja, mitt osammanhängande svammel måste få ett slut.
God natt!
på en sekund är allt förändrat och sönder
Kraftigt regn. En enkel fråga om en promenad (?). Ett snabbt ombyte. De höga gummistövlarna på. Vi pratar om vad som hänt sen sist, snabba ord, korta skratt, Efter fem minuter kommer det.
Hon: Jag behöver prata om nåt jobbigt...jag har hånglat med nån annan...Det känns fel att dejta två samtidigt...jag vill satsa på henne
Jag: Jaha. ...........tack för att du berättade
(tack!!!?????, jag är så jävla pinsam, jag blir dumpad för nån hon träffat för en vecka sen och det enda jag kan säga är tack för att du berättade, vilket jävla miffo jag är!)
Ja så var man ensam igen.
Och nu: jobbet väntar. 36 oöverstigliga jävla timmar, vettefan hur det ska gå.
Over and out.
min första arbetsdag
Det gick faktiskt bättre än förväntat. Alla var glada (nåväl nästan) och det var lugnt och städat. Klockan är halv tio på kvällen och jag ska faktiskt gå och lägga mig, ska upp och cykla till min samtalskontakt imorgon. Jag har inte träffat henne på 4 veckor och jag det märks på mig.
Jag är inte så stabil längre och jag har varit väldigt väldigt låg några dagar nu.
Vill inte hamna så lågt, för det är då jag inte brukar fixa att stå emot de självdestruktiva krafterna.
Himlen är jättevacker utanför min lägenhet och jag försöker vara i nuet.
Sov gott därute!
