because nothing compares to you...
Hon lämnade mig och jag känner att det är just det. Inte hon utan jag...
De 36 oöverstigliga timmarna var just det. Oöverstigliga. Jag fixade det inte och var tvungen att ringa in nån. Chefen kom och bytte av mig i förmiddags, men då hade jag till mitt försvar ändå varit kvar 23 timmar. Mamma är jätteorolig för mig och skulle ringa varje timme om jag inte satte nån gräns. Mamma är alltid mamma men inte ens hon kan skydda mig från att ramla och slå mig hårt. Och pappa. Han ringer ibland och håller en monolog full av "goda råd" och "visdomsord". Jag vill inte ha hans visdom. Kan han inte bara hålla min hand, eller nåt?
Nu ska jag gå och lägga mig igen. Önskar så att man kunde sova bort den onda verkligheten och vakna i en annan värld. Jag stänger av min dator som ackompanjeras av Kent och "ingen kommer att tro dig". Fel låtval skulle min samtalskontakt säga. Gladmusik ska det vara, men det kan jag bara inte uthärda nu.
Jaja, mitt osammanhängande svammel måste få ett slut.
God natt!
Kommentarer
Postat av: Amanda
Usch, låter hemskt. Hoppas du kommer igenom det och vidare, det gör jag verkligen.
SV: Nope, nått skämt är det inte... FÖRHOPPNINGSVIS spelar hon, men inte enligt henne själv dock. Det är lite skrämmande, eller hur?
Trackback
