livets vatten

Det är söndag.
Jag är hos mamma. det är fruktansvärt varmt härinne,
strumporna avsparkade och fönster öppnade i olika väderstreck för att skapa korsdrag.
Imorgon börjar min "riktiga" semester. Segling i skärgården, några dagar vid livets vatten.
Där jag hör hemma. Jag känner mig nöjd, och jag längtar.

Igår hade jag fest hemma hos mig, 15 pers i lilla lägenheten. Jag bjöd på mat och det dracks rödvin och öl från medtagna systemkassar. De lila kassarna var självlysande och signalerade höggljutt till mig, halvdruckna glas stod överallt i lägenheten.
Men jag var nykter. NYKTER!!

Jag är stolt över mig själv nu. Jag klarade det!
Det gick bra, men när klockan hade passerat midnatt och berusningsgraden var tydligt accelererande så blev det allt svårare. Utan antabus hade jag inte fixat det. Antabus är mitt säkerhetsbälte.
Alla var trevliga men min "partner in crime" började spåra ur.
Han var sur över att folk druckit ur hans älskade flaskor. När jag diskret började tala om att jag nog ville sova strax ville han bsolut inte gå med på att festen skulle ta slut. jag känner igen den där känslan;
desperationen inför att festen är på väg att ta slut.
Man vill aldrig att festen ska ta slut!
Man vill inte vakna upp i ett dagen efter. "Just nu är det fest och just nu skiter jag i allt utom just detta".
Men alla fester tar slut nångång.
Så när min "partner in crime" insåg att i Livs lägenhet är festen slut, så började han desperat ordna efterfest och lokal för densamme. Det gick väl sådär.

Var han till slut tog vägen och med vem vet jag inte.
Jag behövde vara ifred och föste ut de sista gästerna vänligt, oerhört tålmodigt, men ändå  bestämt.
Sen tog jag en Stilnoct och gick och la mig.
Ännu en fest till ända. 

Imorgon väntar havet.
Till havet tar jag buss sen tåg sen buss igen,
men vad gör jag inte för att komma till det stora blå.